Jag har idag tagit en ensam hemma kväll med mej själv. HELT ensam. Skickade iväg Johan för att sedan försöka få hit Marie eller Hanna men ingen av dom tycktes besvara detta!

Sitter nu då med mej själv i soffan med ett glas oboy!

Har funderat på länge hur länge man skulle klara av att vara själv? Min teori är att man tillslut skulle bli otroligt ensam. Hmm, jag tror att man klarar sej ganska länge beroende på hur bra man trivs med sej själv. Jag minns ett tag då Johan gjorde lumen och även en period på högstadiet då jag alltid ville åka hem själv från skolan, trivdes till fullo med livet men kände ändå att jag ville ha ensam tid. Vilket var otroligt viktigt för mej just då. Efter de har jag nästann varit beroende av att ha någon vid mej hela tiden. Men nu har jag de behovet igen, att få vara själv ibland.

Känslan av att jag kan göra precis vad jag vill, gå klädd hur jag vill, vill jag prata av mej så ringer jag någon och tjätar lite, känslan av nybrygget kaffe och en go filt i soffan är något som nog alla kan älska. Värst vad djup jag blev heltplötsligt. A faktiskt. Jag tror på mej själv. Ensam ÄR stark men inte starkast.

Får nog kärleksförklara min sambo Johan igen: Han är bäst, han är min blivande man, han är helt fantastisk och han tar så väl hand om mej !

Han är värdens finaste människa.

Nu återgår ja till filten, katten  och filmen!

Fullt medvetande. You know fucking dear!

Konstigt att jag alltid har så oplanerade Söndagar. Jag sitter fortfarande och undrar vad jag och min sambo ska göra ikväll? Vill inte bara sitta hemma. Kan någon bju mee sej?

Fick gått till gymmet idag. Beskriva känslan går inte, att få träna av sej all julmat. Usch o fy va de är slut på att unna sej nu. STOPP!

Funderar på att fråga dej en sak mr president.

Nu ska jag klä på mej vettiga kläder.