Vänner emellan så tror jag någonstans att de inte går att förskjuta saker. Man tar det när det känns rätt och tillräckligt behövligt. Att alltid finnas där är något man är skyldig till värdens bästa vän. Men att då ''bara''' få goa skratt, halv färdig positiv energi, känna sej ivägen vissa gånger, inte tillräcklig och att man till och med inte känna sej behövd tar allt. Kanske att man borde göra det där stora? De stora svåra? De där onaturliga som egentligen inte ska behövas? Ta tag i saken. Jo men de måste man när man ser sånt man inte vill se. Att inte veta vart man står är ibland härligare, lättare och enklare att nån annan sätter fingret på. Varför ska vissa ha svårt för de och vissa så oerhört lätt. Jag känner att de stärker mej men samtidigt bryter ner mej dag för dag. Va vore livet utan underbara du? Jag vet själv, kanske inte så som en annan men har nog en viss erfarenhet. Men är det värt de om motparten inte tar åt sej, inte lyssnar och bara stöter de ifrån sej? Ne du ta mej tusan. Puss o Kram

By the way.